Det blev en lång paddeltur i morse. Jag hade inte tänkt mig den så lång, men jag kunde liksom inte släppa taget. Och jag visste att barnen skulle vakna sent och vara helt nöjda med att få fixa sina respektive frukostar på egen hand. Jag var fast på sjön. Eller snarare på korpklippan på andra sidan sjön. Jag hade njutit av korparnas flyktlek och alla deras olika samtalsläten framför sin klippa. Jag hade suttit och njutit i solen av utsikten mot falkberget och till och med fått se honan (tror jag) ta fart från sin grantopp och slå ett fartfullt men lite optimistiskt rakt-framifrån-slag mot en ringduva i motvind. Jag hade hittat ett nyss påbörjat morkullebo i naturskogsbranten och slutligen lyckats lokalisera från marken fiskgjusens nya bobygge i branten. Åtminstone den ena gjusen - jag har bara sett en ännu i år - är nu lika totalt uppslukad av detta byggprojekt, som vår granne mittemot hemma i radhusgettot. Jag undrar hur liknande känslorna är när gjusen störtdyker mot utsedda torra asptoppar i branten och grannen drar fram nya plankor till altangolvet ur den stora traven runt hörnet. Och vad är det som får lustkänslorna att ställas om från bobygge till älskogslek och fisketurer - hos gjusen alltså. Och för all del hos grannen! Gjusen var dock för en gång skull inte hemma, så jag kunde i lugn och ro hitta en smygutsiktsplats mot boet. Frågan är bara om jag hinner fixa ett gömsle innan gjusarna blir så hemmastadda att jag inte får nån chans att smyga dit och öva mina bygglustar. Vid återpaddlingen fick jag en skymt till av falkarna innan jag vevade hemåt i skvalpig motsjö.Min Gud heter Naturen. Så är det bara.
Jag har funderat hela livet över hur naturen har lyckats gripa tag i mig så djupt. Om det är en verklig gudomlig kraft eller bara har blivit en fix idé sedan tonårens fräsningsupplevelser på en solig leråker med vipor, lärkor och vajande fjolårsgräs. Ibland kan jag känna - som jag tror att tusentals andra gör - att det är bättre att bara ta emot och inte försöka tänka så mycket. Men jag är väl en sån som inte kan låta bli det. Det blir en plåga ibland - kan förvandla stora upplevelser till nån sorts plikt att tänka lika stora tankar. Så jag har verkligen försökt att tysta mig. Detta är faktiskt en av mitt livs stora brottningsmatcher; svårigheten att bara vara, framförallt i de där starka upplevelserna. Att sluta tänka att jag måste förmedla.
Då på leråkern på en övertäckt soptipp i Vänersborg för 35 år sen, var det verkligen som i beskrivningen av hur Gud uppenbarade sig för aposteln Paulus på vägen mot var-det-nu-var. Jag kände mig fullständigt drabbad, fullkomligt innesluten i hela livet och fullständigt övertygad om att jag nu måste gå ut och göra alla folk till lärljungar; -Tofsviporna på en leråker är svaret på alla era frågor! Allt finns därute! Det är bara att öppna sig och ta emot!
Jag var en hårsmån från att bli Jesus. Eller kanske Usama bin Laden.Jag lyckades hålla mig från att springa ut ropande på gatan - i så fall hade jag väl fortsatt hela vägen bort till det närbelägna mentalsjukhuset vid Restad. Nej, jag ropade inte ens till mamma hemma i köket. Men jag kommer ihåg känslan av att inte veta vad jag skulle säga. För att det inte fanns några ord som inte skulle låta helt knäppa. Jag hade ju bara varit ute på en före detta soptipp och kollat vipor med morfars gamla kikare. Jag tror att jag sa att det var jättefint nere vid kanalen och att jag hade sett tofsvipor med ungar. Jättenära.Men nej, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor. Jag vet att det är massor av männsikor som liksom jag känner av nån sorts gud i naturen - och detta utan någon lära, utan några präster eller något organiserat predikande eller religionsutövande. Eller är det som en del sociologer och idéhistoriker säger att naturkänslan är ett kulturellt påfund, som uppfanns i Skandinavien i början av seklet av nationalistiska tänkare, i syfte att ena svenska folket kring en nationsbildning, manifesterad av höga fjällar och vida susande skogar? Var det alltså det jag drabbades av där på den gamla soptippen? Jag tror inte det.
Vad som ger upphov till min helighetskänsla för naturen kommer jag antagligen att fortsätta att söka svaret på hela livet. Hur mycket handlar det om sociala faktorer - att det är "rätt" att känna helighet inför naturen? Och hur mycket är nedärvda preferenser för i vilken miljö kroppen kan släppa på beredskapsläget och slå sig ner och läka sår och vila trötta nervceller? Eller tänk om det ändå handlar om det som det känns som; en guds existens i sin skapelse!
Nu är jag alltså där i alla fall. Jag har börjat predika. Uttolka. Trots att jag kan tänka att den gud jag stött på kanske mår allra bäst av att just få verka i det tysta, utan en massa snack. (I viss kontrast till en del andra uppblåsta, egotrippade blodsofferkrävande gudar i historien.) Så att vi 60% av befolkningen kan få dyrka henne i godan ro precis som vi vill.
Ja, mitt behov av att skriva detta är till stor del en egotripp - jag måste för att lösa upp knutar som har legat och hämmat mig i hela mitt liv, ända sen jag stod ordlös framför min mamma i köket när jag var femton. Fast jag vet ju att hon förstod ändå. Jag vet att också hon hörde till de drabbade, även om hon också sällan pratade om det.
Men det är också av oro. Jag kommer säkert att återkomma till det. Nån dag när jag är mer orolig än idag.
Idag funderar jag istället på om jag hör till de människor som är drabbade av "gudsgenen" - den gen som enligt några forskare vissa människor har och som gör att dessa lättare uppfattar religiösa dimensioner av verkligheten? Kanske ungefär som nån sorts färgblindhet - fast tvärtom. Men visst, som med så många andra lite udda gener, beror det till syvende och sist på omgivningen om dessa är positiva eller negativa för den som har dom.
Färgblindhetsparallellen är intressant. Det finns nämligen människor som har extra färgseende - som alltså kan uppfatta ytterligare en färgdimension i omvärlden som vi andra inte kan se. Och så finns det ju såna som jag, som missar lite av en av färgdimensionerna de flesta ser. Själv känner jag inte att jag lider ett skvatt av det när det gäller upplevelse av omvärlden. Jag har nämligen aldrig sett någon annan verklighet. Men vem vet - kanske skulle jag känna mig lika frälst, som där på leråkern, om jag plötsligt fick fullt rödseende? Jag tror inte det. Men kanske om jag aldrig hört musik tidigare och plötsligt fått höra Fools Overture av Supertramp i stereolurar. Det gjorde jag bara några dagar efter de där viporna tror jag. Jag tror att gudsgenen slog till lite då också. I en läderfåtölj hemma i vardagsrummet! Fast jag undrar om inte genen - liksom jag - lade märke till en stare som satt och sjöng i rönnen utanför fönstret samtidigt.
Jag har funderat hela livet över hur naturen har lyckats gripa tag i mig så djupt. Om det är en verklig gudomlig kraft eller bara har blivit en fix idé sedan tonårens fräsningsupplevelser på en solig leråker med vipor, lärkor och vajande fjolårsgräs. Ibland kan jag känna - som jag tror att tusentals andra gör - att det är bättre att bara ta emot och inte försöka tänka så mycket. Men jag är väl en sån som inte kan låta bli det. Det blir en plåga ibland - kan förvandla stora upplevelser till nån sorts plikt att tänka lika stora tankar. Så jag har verkligen försökt att tysta mig. Detta är faktiskt en av mitt livs stora brottningsmatcher; svårigheten att bara vara, framförallt i de där starka upplevelserna. Att sluta tänka att jag måste förmedla.
Då på leråkern på en övertäckt soptipp i Vänersborg för 35 år sen, var det verkligen som i beskrivningen av hur Gud uppenbarade sig för aposteln Paulus på vägen mot var-det-nu-var. Jag kände mig fullständigt drabbad, fullkomligt innesluten i hela livet och fullständigt övertygad om att jag nu måste gå ut och göra alla folk till lärljungar; -Tofsviporna på en leråker är svaret på alla era frågor! Allt finns därute! Det är bara att öppna sig och ta emot!
Jag var en hårsmån från att bli Jesus. Eller kanske Usama bin Laden.Jag lyckades hålla mig från att springa ut ropande på gatan - i så fall hade jag väl fortsatt hela vägen bort till det närbelägna mentalsjukhuset vid Restad. Nej, jag ropade inte ens till mamma hemma i köket. Men jag kommer ihåg känslan av att inte veta vad jag skulle säga. För att det inte fanns några ord som inte skulle låta helt knäppa. Jag hade ju bara varit ute på en före detta soptipp och kollat vipor med morfars gamla kikare. Jag tror att jag sa att det var jättefint nere vid kanalen och att jag hade sett tofsvipor med ungar. Jättenära.Men nej, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor. Jag vet att det är massor av männsikor som liksom jag känner av nån sorts gud i naturen - och detta utan någon lära, utan några präster eller något organiserat predikande eller religionsutövande. Eller är det som en del sociologer och idéhistoriker säger att naturkänslan är ett kulturellt påfund, som uppfanns i Skandinavien i början av seklet av nationalistiska tänkare, i syfte att ena svenska folket kring en nationsbildning, manifesterad av höga fjällar och vida susande skogar? Var det alltså det jag drabbades av där på den gamla soptippen? Jag tror inte det.
Vad som ger upphov till min helighetskänsla för naturen kommer jag antagligen att fortsätta att söka svaret på hela livet. Hur mycket handlar det om sociala faktorer - att det är "rätt" att känna helighet inför naturen? Och hur mycket är nedärvda preferenser för i vilken miljö kroppen kan släppa på beredskapsläget och slå sig ner och läka sår och vila trötta nervceller? Eller tänk om det ändå handlar om det som det känns som; en guds existens i sin skapelse!
Nu är jag alltså där i alla fall. Jag har börjat predika. Uttolka. Trots att jag kan tänka att den gud jag stött på kanske mår allra bäst av att just få verka i det tysta, utan en massa snack. (I viss kontrast till en del andra uppblåsta, egotrippade blodsofferkrävande gudar i historien.) Så att vi 60% av befolkningen kan få dyrka henne i godan ro precis som vi vill.
Ja, mitt behov av att skriva detta är till stor del en egotripp - jag måste för att lösa upp knutar som har legat och hämmat mig i hela mitt liv, ända sen jag stod ordlös framför min mamma i köket när jag var femton. Fast jag vet ju att hon förstod ändå. Jag vet att också hon hörde till de drabbade, även om hon också sällan pratade om det.
Men det är också av oro. Jag kommer säkert att återkomma till det. Nån dag när jag är mer orolig än idag.
Idag funderar jag istället på om jag hör till de människor som är drabbade av "gudsgenen" - den gen som enligt några forskare vissa människor har och som gör att dessa lättare uppfattar religiösa dimensioner av verkligheten? Kanske ungefär som nån sorts färgblindhet - fast tvärtom. Men visst, som med så många andra lite udda gener, beror det till syvende och sist på omgivningen om dessa är positiva eller negativa för den som har dom.
Färgblindhetsparallellen är intressant. Det finns nämligen människor som har extra färgseende - som alltså kan uppfatta ytterligare en färgdimension i omvärlden som vi andra inte kan se. Och så finns det ju såna som jag, som missar lite av en av färgdimensionerna de flesta ser. Själv känner jag inte att jag lider ett skvatt av det när det gäller upplevelse av omvärlden. Jag har nämligen aldrig sett någon annan verklighet. Men vem vet - kanske skulle jag känna mig lika frälst, som där på leråkern, om jag plötsligt fick fullt rödseende? Jag tror inte det. Men kanske om jag aldrig hört musik tidigare och plötsligt fått höra Fools Overture av Supertramp i stereolurar. Det gjorde jag bara några dagar efter de där viporna tror jag. Jag tror att gudsgenen slog till lite då också. I en läderfåtölj hemma i vardagsrummet! Fast jag undrar om inte genen - liksom jag - lade märke till en stare som satt och sjöng i rönnen utanför fönstret samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar