Om Kamprad och lyckan

Lyssnar på sommarprat lite hipp som happ som man kan göra nu. Och välja ut godbitarna. Ingvar Kamprads sommarprat 20 juni var en sådan.

Oerhört intressant om hur denne mans ståndaktiga bondförnuftiga och närmast jantelagsbaserade entreprenörsmoral på absolut tvärs mot den numera instutionaliserade klipparmentaliteteten i företagsvärlden, skapat ett av världens mest framgångrika företag.
Valet att inte gå in på börsen, för att kunna investera långsiktigt och slippa tvingas till kortsiktig kvartalskapitalism, har troligen varit en förutsättning för denna framgång. Att en sådan ideologi och image skapat framgång i Sverige är inte så märkligt. IKEA har förståss varit i fas med svenskarnas självbild. Riktigt intressant är att denna framtoning nu ger sådana framgångar i land efter land över världen. Det bör påminna oss om att vår gamla myt om det kollektivistiska folkhemssverige till skillnad mot omvärldens individualism inte bara är en myt, utan fullkomligt fel; i själva verket är det svenskarna som är extremt idividualistiska, enligt alla internationella värderingstudier. Det är ingen tillfällighet att IKEAs reklam idag satsar allt på att marknadsföra sig genom mångfalds- och individualitetsargument.
Och jag måste erkänna det; jag faller för den; IKEA-kombinationen av folklighet och mångfald.


Detta hindrar inte Kamprad och IKEA från att vara en del av den väldiga kommersiella kraft som likriktar världen idag.
Kamprad fortsatte i sitt sommarprogram med att uttrycka förhoppningen att få inreda de usla bostäderna i medelhavsländerna så att de stackarna slipper sitta utomhus som de gör idag, bara för att de har det så torftigt inne. Hm...

Jag tror nämligen att en viktig orsak till att dessa länders invånare har så hög kvot som de har på det globala lycko/inkomstidexet, beror på deras mycket sociala livsföring - det är inte bara jag som tror, utan en vanlig slutsats bland lyckosociologerna - och att denna sociala livsstil i sin tur har stark koppling till klimatet; man vistas mer utomhus och blir därmed mer social. Och därmed lyckligare relativt sin inkomstnivå.

Frågan är alltså; Kommer greker och italienare att nappa på Kamprads idé och lämna sina ljugarbänkar och plazor för att istället ägna mer energi åt sina bostäder och i samklang därmed bli lite mer som oss nordbor och sitta inne i våra fina hus och pyssla med våra prylar och odla vår individualism? Det värsta är att jag tror han har rätt.

Några övningsfrågor till texten:

Tror jag att folk låter lura sig till sämre lycka?

Svar: Ja.

Hör jag själv till de lurade?

Svar: Ja

Vilket visar att det inte räcker med insikt för att förändras.
Eller för att förändra världen.

Regn i morse.

Ursäkta mina blasfemiska teser om skönhet i förra inlägget. Jag har en dragning åt blasfemier - vet inte om det är att jag av "politiskt korrekta" skäl vill motverka min egen känslosamhet.

Jag minns när jag som tonåring hemma i köket, fullständigt uppfylld av en förälskelse, tänkte att "den dag man kan vetenskapligt förklara kärleken, den dagen ska jag hoppa av denna världen".

Sen dess har jag funnit mig oupphörligt granskande, grunnande, försökande förstå. Både kärleken och skönheten och gud och allt annat som jag själv finner heligt. Och funnit att det mesta blir faktiskt ännu vackrare under lupp. Jag tror att gud mår bäst av en hård naturvetenskaplig granskning!

Regn är vackert på sjön - gudomligt vackert.

Varför finns vackert?

Var ute och härjade runt i Lerumsnaturen idag för naturvårdsplanen. Somt är vackert och somt är fult. T.ex. träd som djur har betat på. Eller kraftledningar.

Jag har en tes - nej, många, det har ni säkert redan märkt, men här kommer en: Skönheten är lika gammal som rörelseförmågan.

När mormorsmormors......mor blev en rörlig cell var hon tvungen att skaffa sig skönhetssinne. Annars är det nämligen meningslöst att röra sig - om man inte vet vart man ska! Allt sedan dess har organismer tyckt att t.ex. ljus är vackert, eller mörker eller stenrösen eller hagar med utsiktsträd eller vattenhål på savannen.

När mormorsmor...mor blev apa började det redan bli mer komplicerat. Ovanpå tycket för vattenhålen på savannen, kom tycket för sånt som andra, stora, starka, viktiga i flocken tyckte om. Sinnet för politiskt korrekt skönhetsuppfattning om man så vill.

Sålunda vet jag inte riktigt varför jag njuter av det välbetade kulturlandskapet, när jag äntligen hittar det i detta vårt igengroende landskap, men vackert är det:

den vida utsikten

de betesansade träd med sikt mellan stammarna

de vilande djuren i grönskan

en lätt slingrande stengärdesgårds linje genom landskapet

en kraftlednings lätt bågformiga linjer ovanför ( hm?)

Skönhet är spännande

Nu bloggar jag här istället!

Jag flydde alltså hit från min förra reklamdrabbade blogg. Inläggen nedan är mina gamla överflyttade - och lite modifierade ibland. Läs t.ex. Utkast: Filosofiska rummet, som är lite påbyggd. Återkommer mer om detta framöver.

Paddlade förresten hem i mörker igen igår - mörker, regn och kyla om man ska vara noga - och kan bara igen konstatera. Lathet är en av livets värsta fiender. Nu ska jag paddla mer igen! Och pladdra mer här hoppas jag!

Om motvind och medvind, stress och flyt och om ungars gullighet

5 min kvar till tåget...

Det var ganska mycket motvind till tåget idag. Ganska krabb sjö. Ganska stressigt.

Fast igår var det annorlunda. Då var det mycket motvind, mycket krabb sjö och mycket stressigt. Jag fick ligga i som en iller hela vägen och jämförde mjölksyran med min inre sekundvisare hela vägen fram till stationsklockan. Flåsande och armvärkande stegade jag upp på perrongen en minut i avgång och mötte hustrun, som cyklat iväg i lugn och ro samtidigt som jag rusade mot sjön med paddeln i näven.

Positiv eller Negativ stress? Vad säger stressforskarna?

Som enveten stresskleistokliniker - (kan det heta så?) - lutar jag starkt åt Bådeoch.

Och så hemvägen; När jag klivit ner i kajaken och tåget försvunnit från perrongen bort hörs plötsligt bara ett stilla vågskvalp och kvittret från ladusvalan som byggt bo under bryggan, samtidigt som medvinden får tag i mig och automatiskt för mig mot det kvällsolbelysta lövbrynet på andra sidan sjön, där en ormvråk lösgör sig ur grönskan och kretsar upp på uppvindarna lika lekfullt lojt som jag driver förbi med kajaken.

Det är kallt, blåsigt och soligt men med gott om pigga små regnmoln på himlen, just en sån dag som sätter fart på både mig och fåglarna, till skillnad från slövärmen. I strandkanten simmar plötsligt en skrakhona nervöst framför mig med tiotalet ullgulliga dunungar och jag tvingas ut på en omväg för att inte stressa upp henne mer. Positiv eller negativ stress? Eller kanske Bådeoch? Bakom nästa udde kommer plötsligt en duvhök svepande med kraftiga vingslag mot skrakudden och jag finner mig hoppandes att skraken hunnit i skydd och höken får förbli hungrig. Ungars gullighet har onekligen sin betydelse - för allt från skrakars till människors omvårdnadsinstinkter.

Kanske är det därför rovfågelungar ofta är så fula - deras föräldrar har tvingats göra sig immmuna mot sina nedärvda gullighetssympatigener för att förmå sig att ta för sig tillräckligt av de dukade borden som simmar och rultar omkring överallt i dessa tider. Se där en hypotes för nån hugad evolutionsforskare att testa!

Jag är inte immun. Jag vill att skrakungarna ska fortsätta kura ihop sig med sina syskon och sin vaksamma mamma bland strandstenarna. Bara för att de är så gulliga och för att de alla är så fyllda av vilja till just det; överleva tillsammans.

Men jag vänder inte tillbaka och kollar. Jag har flyt hemåt och surfar fram på lagom vågor, samtidigt som en regnskur börjar pladdra i vattnet omkring mig och jagar iväg några badare från bryggan med handdukar över huvudena.

Det är juni!

Ungars gullighet...

...fyller skrakar och människor med känslor. Är det egentligen anledningen till att vi skriver konventioner till skydd för barn, men accepterar att unga kvinnor mördas på löpande band på film och unga män i verkligheten?

Förbjud all reklam!

Här (= Där, på min förra bloggportal) skulle jag ha fortsatt i måndags om de där seriekopplade memproducenterna. Så öppnade jag min blogg och fick istället syn på en massa JÄVLA-FÖRBANNAD-HELVETESSKIT PRODUCERAD-AV-IDIOTER-FÖR-IDIOTER, d.v.s.REKLAM. (Jag börjar lära mig bloggspråket, eller hur!) Reklam måste såvitt jag förstår definineras som information som man inte har bett om, med syftet att få en att köpa något man inte har efterfrågat. Är det nån som egentligen vill ha detta?? Dessutom snedvrider den konkurrensen till fördel för de redan stora och tråkiga. Ja, jag menar precis vad jag säger; reklamen har i princip inget existensberättigande. Särskilt inte idag, när jag lätt kan söka all produktinformation jag önskar på nätet, inklusive tester mm. Ändå är ännu en stund även min blogg fullständigt nedlusad av denna JÄVLA SKIT!

Detta var dagens lilla nyanserade betraktelse. Nu frågar dottern hur det går med maten. -Jo, eh jag är på gång, svarar jag! (Dessa eviga små vardagslögner... Jag ska bara hitta hur jag byter blogg.)

Utkast: Filosofiska rummet ...

4 juni 09:

Som sagt; måste bli bättre på att skriva kort. Eller helt enkelt lite i taget. Här ett utkast från i lördags morse, som jag ska försöka fortsätta på när jag skrivit dagens paddlartankar. Och publicerat mer ofärdigt skräp.

Här från i lördags:
Filosofiska rummet är inte alltid så kul, (särskilt tråkigt kan det bli när det bara är filosofer som filosoferar om filosofiska frågor - men det händer lyckligtvis inte så ofta nu). Men just i denna stund pågår ett oerhört intressant samtal mellan riktigt kloka människor; Eva Engquist, Andreas Ekström,Sigrid Combüchen och programledaren Lars Mogensen. Det handlar om effekterna av en tvittrande, chattande och bloggande mänsklighet.

Framförallt fastnar jag för den revolutionerande intressanta tanken att vi nu har gått in i tid av seriekoppling, inte så mycket av en massa datorer, utan av en massa människors tankar. Andreas Ekström berättade att mycket av det som utvecklar sig till djupa samtal på nätet och kanske resulterar i nya frågor i samhället, kan börja som ett twittersamtal kring någon total trivialitet, men utvecklas av alla som råkar blanda sig i på ett sådant sätt att ingen kan ta åt sig äran av de djupsinnigheter som kommer fram, men de är alla mer eller mindre involverade i utvecklingen av dem. Som ett riktigt kreativt samtal kring ett fikabord, men med större möjligheter att hålla fast i produktiva tankespår, ge chans till lite extra tanketid innan man formulerar sig och med ständiga möjligheter att involvera fler och fler och fler tänkande hjärnor, som kan vara engagerade i den idé som för ögonblicket dryftas.

Jag måste nu testa en tanke kring internet som ett nytt steg i livets utveckling. Hjälp mig om jag kör fel!

Alla evolutionsbiologers husgud - Richard Dawkins, han som myntade begreppet den själviska genen - har utvecklat Darwins i grunden busenkla, men fullkomligt revolutionerande tanke om livets utveckling genom det naturliga urvalet (ordet "naturlig" är värt en hel bok, den ska jag skriva nån gång) till en ännu mer allmängiltig och genial tanke om att det är fullt möjligt att finna nya livsformer obesläktade med det organiska livet om vi definierar en livsform som någonting som kan fortplanta sig, utvecklas och växa till mer komplexa former genom ett ständigt naturligt urval. Och han ger själv ett förslag på en sådan livsform; människans idéer. En idé som finns i en kommunicerande mänsklighet fungerar på liknande sätt som en gen i en biologisk miljö; är den bra kommer den att kopieras. Eller rättare sagt; i denna teori, liksom i evolutionsläran, finns inget bra eller dåligt. Måttet på framgång är bara reproduktionsförmågan. En "bra" gen lyckas reproducera sig - just då, i den miljö den befinner sig. T.ex. sittande ihop med vissa andra gener som bidrar med nödvändiga byggstenar; ett infektionsdugligt skal för virusgenen. En grävande kropp för daggmaskens "dra-ner-löv-gen". Honor som gillar rött för rödhakens röd-haka-gen. En kropp som kan hålla andan under vattnet, för vattenapans sök-dig-till-vatten-gen. Etc.
Det intressanta är att att - bra eller dåligt -tycks detta leda tiil en växande, mer komplex och mer sammanlänkad mångfald. Dessutom - om vi nu ska närma oss vad jag var ute efter, har denna utveckling inte gått i någon stadig jämn lunk genom årmiljarderna. Istället har den på lång sikt snarast utvecklats exponentiellt mot högre komplexitet. Tittar man närmare kan man dock urskilja tydliga språng, när viktiga uppfinningar (genkombinationer) gjorts - t.ex. fotosyntesen, flercellighet, inre skelett, landliv, vingar. Många, för att inte säga nästan alla viktiga uppfinningar är också beroende av vad andra organismer åstadkommer med sig själva och med hela omvärlden. Utan fotosyntesalgernas syreförorening av atmosfären hade inga amfibier kunnat vandra upp på land. Utan uppfinningen av flygande insekter hade ingen mångfald av färg- form- och doftrika blommor kunnat uppstå. Utan människans språk ingen kulturell explosion.

och så kommer det nåt mer om memer
nåt om flockdjur...
och mer om den revolutionerande seriekopplingen av människohjärnor i en helt ny flock-kontext, som håller på att fullständigt krascha hela den gamla evolutionära "meningen" med flocken och göra tvärtom!! Istället för att som under hela den hittillsvarande evolutionshistorien knyta rumsliga små allianser för att försvara oss mot andra rumsliga små allianser har människan plötsligt börjat bjuda ut sin flocklojalitet globalt och samarbeta snabbt och effektivt med alla som vill vara med. Öppen-källkod-programmen är ett fantastiskt exempel på detta, liksom fildelningen och twitterfilosoferandet. Såväl evolutionens som kapitalismens grundbultar förvandlas till rostigt mjöl i denna utveckling och vi har bara ingen aning om vart den ska föra oss. Bara att det är rasande spännande.

Men Dawkins memer lever gott, mycket gott i denna revolution.

Jag - en vattenapa

28 maj 2009:
- Blogg!
Ungefär så låter det när en hämmad varsting och tillika vattenapa går igenom ytan utanför bryggkanten vid stationen. Idiotiskt nog tog jag inte kajaken i morse utan mesade mig till en cykeltur istället på grund vinden som låg på mot vår ända av sjön.
Nu på kvällen, när vinden mojnat, himlen klarnat och rodnat, giget med Rabalder gått bra och snacket om vattenaporna med Lotta och Sven efteråt uppfyllt mig med intensiv sjölängtan, nu kändes det helt galet att kajaken låg kvar hemma.
Sjön bara skrek efter mig, så jag var tvungen att ge efter. Jo, visst är vi vattenapor! Jag som brukar försöka hålla vetenskapens och det kritiska tänkandets fana högt finner mig nu bara fullständigt överbevisad av min egen kropp. Detta element är mitt! Djupt in i mina ettparmiljonerfemtioett år gamla gener.
-Blogg på er!

Sommaren börjar...

...när solen går upp vid Balders sten den 23 maj. Åtminstone enligt den roligaste - och inte helt omöjliga - teorin om Ale stenar. Kanske var det detta de åsåg, de som uppförde stenarna, kanske nåt annat. Men visst skapade de en helgedom väl ägnad att dyrka nästan vilken gud du än väljer; solen, himlen, vinden, havet. Eller lärkorna.

När solen borrade sig igenom Balders sten sjöng dom igen

Jodå, vi kom iväg

23 maj 2009:

Jodå, vi kom iväg!
Lärkorna drillade som tokiga i blåsten under en klar gryningshimmel över stenarna när vi kom upp. Bara några låga skyar vid horisonten i sommargudens riktning.
Klockan 4.40 tystnade plötsligt lärkorna.
4.42 började solen framträda genom skyarna,
(ja, vid foten av Balders sten)
och lärkorna satte fart igen.
Värstingen somnade och de vita kvigorna glodde

Jag - en hämmad värsting. Och du?

21 maj 2009:

"Vårt behov av rädsla" var rubriken på en blogg jag aldrig skrev färdigt härom veckan. Nu har jag fått en anledning till att skriva färdigt den. Så här började jag:" Det blåste egentligen lite väl mycket på Mjörn när jag paddlade hem tvärs över sjön från körhelgen. Framförallt var vågorna större än jag räknat med. Ute i de stora gatten gick de vita gässen tätt och såna gäss känns i magen när de plötsligt breder sina vita frasande vingar över kajakens kapell. Att gå brant mot dem blev för blött och för jobbigt. Att gå snett med dem, mer direkt hemåt, var oerhört lockande. Försöken gav mig några hisnande snabba surffärder, som dock var och en slutade med en hastig uppbromsning, när vågen till slut hastigt kom ikapp, slet tag i kajaken och försökte vrida den ur mitt grepp innan den tryckte sig förbi lika mycket över som under skrovet. Det var flume ride, fast på riktigt, i mitt nötskal de också snabbt övergå i att vågen hade all makt och jag ingen. Jag blev till slut tvungen att ta riktning längs eller svagt mot vågorna och ägna dem all min koncentration. Hade det varit varmt i vattnet och närmare land kunde alltihop bara varit en rolig lek. Med 10-gradigt vatten och närmare en kilometer till närmsta ö fanns inte samma utrymme för lek. Jag får inte leka med livet som insats. Jag tänker inte lämna två barn efter mig som tvingas berätta att de lever utan sin far för att han inte kunde låta bli att utmana en kall och blåsig storsjö. Mina barn är värda oändligt mycket mer än så. Men ändå. Det ligger en oerhörd lockelse i de där kalla och faktiskt livsfarliga vågorna, i krafter som tvingar en till fullständig koncentration för att bara ta sig framåt, i utmaningarna som vidrör själva livets nerv. Det hade varit så lätt att välja att gå genare hemåt över sjön, att istället för säkerhetsvägen längs vågorna välja den hisnande och utmanande vågsurfningen. Jag hade säkert varit hemma tjugo minuter tidigare. Jag hade varit ännu lyckligare, berusad av adrenalin och endorfiner. Men jag kunde också ha blivit en i raden av alla dessa - framförallt unga män - som inte längre finns därför att äventyrsdriften blev för stark. En av alla dem som inte hade någon högt älskad just då, som inte hade några barn att ta ansvar för, eller som bara glömde det just i stunden för att en gnutta alkohol eller annan känsloberusning fick livsutmanarlustan att väga över ansvarskänslan. Just då. Tyvärr tror jag att det jag kallar "livsutmanarlustan" inte är helt obesläktat med t.ex. revolutionsromantik eller religiös fanatism."Ja, jag inbillar mig att denna livsutmanarlusta ligger som en möjlighet, mer eller mindre tätt under ytan hos de flesta av oss. Livet är en balansakt mellan att bejaka den och att hämma den. För några blir detta tydligare.Jag är med dotterns högstadieklass på klassresa till släkthuset i Skåne. Allt funkar över förväntan - känns plötsligt som att det skulle vara helt OK att ha 18 barn. Vi var vid fantastiska Ale stenar idag och efter en lång diskussion om stenarnas funktion av solkalender, råkar jag haspla ur mig att jag kanske åker tillbaka till stensättningen i övermorgon bitti klockan 4 på morgonen för att se om det stämmer att solen då börjar gå upp över sommarguden Balders sten - Är det nån som vill haka på? Den ende som direkt nappar är klassens värsting. Nyss fick han med hela klassen ut på kaosfotboll i åskregnet - innan vi hämmade överbeskyddande föräldrar satte stopp, när åskan närmade sig igen. Får se om jag är för hämmad på lördag morgon. Eller bara för trött för att jag bloggar istället för sover på nätterna.Värstingen - som jag är övertygad om är på god väg att bli en f.d. värsting - ligger på en säng intill och snackar mobil med nån kompis. Alla andra sover sedan länge.Men nu säger han att det är läge att säga godnatt! Jag ska bara skriva färdigt.Nej, min ansvarsförmåga är inte heller den bästa.Godnatt från en hämmad värsting; jag.

Närsyntas möte i skymningen

19 maj 2009

Jo, jag är alltså paddelpendlare om någon undrat. Det har blivit mitt sätt att få en stunds högmässa respektive hårdträning i vardagen, beroende på hur bråttom det råkat bli. (Som sagt, det där med självdisciplinen... ) Måndagkvällar hemåt efter körrepet med Rabalder blir dock ofta det förstnämnda, oberoende av årstid. Igår var det stilla skymning och en sjöyta som en lätt pollenpudrad spegel när jag gled iväg från perrongen vid tiosnåret. Det är såna kvällar det känns som om min gud är med och lurar i var och varannan buske, åtminstone om det finns en luftrörelse bort från E20 (Hon är förbannat skraj för trafikbuller.)Igår var det nästan tyst från motorvägen. Ljuden från tågen som passerade är en annan sak. Det är tåg som passerar - det är ljud som precis som fåglarna och paddeltagen kommer och går och betyder något och inte bara är irriterande brus. Jag kunde inte låta bli att försöka glida in ljudlöst och sakta mot några av de där buskarna - de strax bortom sista vassen på udden - för att se om hon var hemma. Det var hon. Hon stod på backen framför grytet och snusade i luften med sin svarvitrandiga nos för att uppfatta vad det var som kom emot henne. Jag fick bromsa försiktigt med händerna i vattnet för att inte glida in för nära. Ändå försvann hon igen, men efter några minuter av tystnad och enstaka grufs och prassel syntes hon igen och verkade acceptera att det där suddiga ute på vattnet kunde tolereras. För att markera vår jämbördighet tog jag också av mig glasögonen (Shit - det var lögn, det gjorde jag inte alls! Men jag borde ha gjort det! Ska göra det nästa gång! ) Efter ytterligare några nästan-tysta minuter syntes plötsligt två smågudinnor rulta omkring på andra sidan blocket bara några meter framför mig, som en bekräftelse på att jag nog ändå var tillräckligt närsynt för att tolereras. Det hann bli nästan mörkt innan jag gled in vid bryggan hemma vid stranden. Men det var fortfarande fullt av gudar i buskarna - närsynta såväl som skarpsynta och osynta.

Förlåt pausen...

Förlåt, pausen blev längre än beräknat. Hade just återfått kontakten med falkhonan/hanen - hon hade bara bytt till ett annat av favoritträden - ja nu lutar det ännu mer mot att det är honan, när sonen (alltså min, inte hennes) ringde och sa att jag borde varit hemma nu om vi skulle hinna till capoeiran, som jag ju hade lovat skjutsa honom till. Förlåt! Igen! Varför lär jag mig inte? Min inbyggda klocka rör sig väldigt ojämnt, för att inte säga språngvis. - Du är nog lite impulsstyrd, säger min psykolog. I själva verket är det snarast ett under att jag överhuvudtaget kan sköta ett organiserat arbete. (Den är inte offentlig den här bloggen, va?) Jag skulle bara önska att mina impulser att byta utsiktsträd var lika synkade med mina samlade livsuppgifter, som falkarnas. På nåt vänster får dom det att funka väldigt bra genom att bara låta kroppen bestämma när man ska göra morgontoalett, ta en tupplur, spana efter ensamma skrattmåsar eller byta av med ruvningen. För min del var det järnet iväg. Egentligen är det rätt kul att åka till stan med sonen också. Fast inte när man måste skämmas som farsa för att man kommer för sent. Vårt liv funkar liksom inte bara på impuls.Undrar om det är därför jag gillar fåglar...

Luftrummets mästare gör morgontoalett

17 maj 2009

Sitter på korpberget och spanar mot sjöns falkpar. Jag har satt mig en bit ner i branten. Det är visserligen skugga, men mindre trafibrus och underbar utsikt över sjön, falkklippan och skogarna bakom. Falkhonan (fast jag är inte säker på det, kan bara skilja dem åt när jag ser båda) har nyss blivit avlöst med ruvningen, tagit sig en liten morgontvagning i sjön - jag kände mig nästan pinsam när jag satt och skärskådade henne i tuben. En pilgrimsfalk som landar på en strandklippa, försiktigt och halvklumpigt stapplar sig ner för den hala stenen och först efter ett antal turer av vinglande försiktigt klivande i vattenbrynet vågar huka sig ner i vattnet och skvätta kaskader med ryggfjädrar och vingar som vilken gråsparv i fågelbadet som helst - (Shit! Nu tappade jag bort henne!! Hon hade hunnit upp i ett av favoritträden för att fixa till fjäderdräkten och peta tånaglarna när jag började skriva.Och nu är hon borta!. Jag får ta paus en stund och leta.

Paddeltag i natten

22 april 2009

Det blev sent hem ikväll efter en öl med en gammal vän jag inte träffat på länge. Människor som inte lever som en själv är livsinspirerande, Eller jobbigt utmanande. Men hur som helst berikande. Precis som all annan mångfald. Berikande och livsinspirerande är också alkohol, vad man än tycker om alla dess förödande effekter i övrigt. Men så är också paddlingen hem från tåget i natten. Det är helt stilla, den svaga vind som finns måste ligga mot bilvägen, för det hörs inget annat än mina paddeltag över sjön, som ligger som ett blankt golv, Jag älskar mörkret. Här och var öppnar sig molntäcket och släpper igenom stjärnhimlen i luckor. Position: Rakt under Karlavagnen. Riktning: Dit skaftet pekar. (Lite mer åt Draken efter sista udden.) Så här gör tydligen de nattflyttande fåglar som antagligen i stora svärmar drar förbi ovanför mig just nu. De orienterar efter en kombination av stjärnhimlen och landmärken. Och magnetfälten. Skulle vara schysst att ha den lilla förmågan också om det blir riktigt dimmigt nån morgon. Men mörkret är aldrig några problem - det är en lycka. När jag traskar hemåt från kajaken märker jag i det första nästan smärtsamt starka gatlyktskenet hur mycket ögonen hunnit mörkeranpassas på en kvart.Vissa dagar - och nätter - känns tillvaron enkel. Men det är inte alkoholen, jag lovar - den effekten var borta innan jag satte mig i kajaken. Men jag tror att tillvaron är enkel för nattflyttande fåglar i natt. Andra, värre nätter sliter de till yttersta gränsen av sin förmåga under vårflyttningen. Och förbi den gränsen för många. Men inte i natt. I natt paddlar de på, mil efter mil, längtar och leker sig fram mellan Draken, Karlavagnen, den svarta kustlinjen och magnetfälten. Pip, pip. Nu ska jag sova.

Sångsvanar på besök

21 april.
Det är sångsvanflytt-tider. Flera gånger har de kommit flygande rätt över byn på väg mot nån lämplig åker eller sjö längre uppåt, men i morse hörde jag dem ropa nerifrån sjön och fick se ytterligare en flock ansluta framför gjuseberget innan jag gav mig iväg till tåget.

Ont i gudsgenen?

Det blev en lång paddeltur i morse. Jag hade inte tänkt mig den så lång, men jag kunde liksom inte släppa taget. Och jag visste att barnen skulle vakna sent och vara helt nöjda med att få fixa sina respektive frukostar på egen hand. Jag var fast på sjön. Eller snarare på korpklippan på andra sidan sjön. Jag hade njutit av korparnas flyktlek och alla deras olika samtalsläten framför sin klippa. Jag hade suttit och njutit i solen av utsikten mot falkberget och till och med fått se honan (tror jag) ta fart från sin grantopp och slå ett fartfullt men lite optimistiskt rakt-framifrån-slag mot en ringduva i motvind. Jag hade hittat ett nyss påbörjat morkullebo i naturskogsbranten och slutligen lyckats lokalisera från marken fiskgjusens nya bobygge i branten. Åtminstone den ena gjusen - jag har bara sett en ännu i år - är nu lika totalt uppslukad av detta byggprojekt, som vår granne mittemot hemma i radhusgettot. Jag undrar hur liknande känslorna är när gjusen störtdyker mot utsedda torra asptoppar i branten och grannen drar fram nya plankor till altangolvet ur den stora traven runt hörnet. Och vad är det som får lustkänslorna att ställas om från bobygge till älskogslek och fisketurer - hos gjusen alltså. Och för all del hos grannen! Gjusen var dock för en gång skull inte hemma, så jag kunde i lugn och ro hitta en smygutsiktsplats mot boet. Frågan är bara om jag hinner fixa ett gömsle innan gjusarna blir så hemmastadda att jag inte får nån chans att smyga dit och öva mina bygglustar. Vid återpaddlingen fick jag en skymt till av falkarna innan jag vevade hemåt i skvalpig motsjö.Min Gud heter Naturen. Så är det bara.
Jag har funderat hela livet över hur naturen har lyckats gripa tag i mig så djupt. Om det är en verklig gudomlig kraft eller bara har blivit en fix idé sedan tonårens fräsningsupplevelser på en solig leråker med vipor, lärkor och vajande fjolårsgräs. Ibland kan jag känna - som jag tror att tusentals andra gör - att det är bättre att bara ta emot och inte försöka tänka så mycket. Men jag är väl en sån som inte kan låta bli det. Det blir en plåga ibland - kan förvandla stora upplevelser till nån sorts plikt att tänka lika stora tankar. Så jag har verkligen försökt att tysta mig. Detta är faktiskt en av mitt livs stora brottningsmatcher; svårigheten att bara vara, framförallt i de där starka upplevelserna. Att sluta tänka att jag måste förmedla.
Då på leråkern på en övertäckt soptipp i Vänersborg för 35 år sen, var det verkligen som i beskrivningen av hur Gud uppenbarade sig för aposteln Paulus på vägen mot var-det-nu-var. Jag kände mig fullständigt drabbad, fullkomligt innesluten i hela livet och fullständigt övertygad om att jag nu måste gå ut och göra alla folk till lärljungar; -Tofsviporna på en leråker är svaret på alla era frågor! Allt finns därute! Det är bara att öppna sig och ta emot!
Jag var en hårsmån från att bli Jesus. Eller kanske Usama bin Laden.Jag lyckades hålla mig från att springa ut ropande på gatan - i så fall hade jag väl fortsatt hela vägen bort till det närbelägna mentalsjukhuset vid Restad. Nej, jag ropade inte ens till mamma hemma i köket. Men jag kommer ihåg känslan av att inte veta vad jag skulle säga. För att det inte fanns några ord som inte skulle låta helt knäppa. Jag hade ju bara varit ute på en före detta soptipp och kollat vipor med morfars gamla kikare. Jag tror att jag sa att det var jättefint nere vid kanalen och att jag hade sett tofsvipor med ungar. Jättenära.Men nej, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor. Jag vet att det är massor av männsikor som liksom jag känner av nån sorts gud i naturen - och detta utan någon lära, utan några präster eller något organiserat predikande eller religionsutövande. Eller är det som en del sociologer och idéhistoriker säger att naturkänslan är ett kulturellt påfund, som uppfanns i Skandinavien i början av seklet av nationalistiska tänkare, i syfte att ena svenska folket kring en nationsbildning, manifesterad av höga fjällar och vida susande skogar? Var det alltså det jag drabbades av där på den gamla soptippen? Jag tror inte det.
Vad som ger upphov till min helighetskänsla för naturen kommer jag antagligen att fortsätta att söka svaret på hela livet. Hur mycket handlar det om sociala faktorer - att det är "rätt" att känna helighet inför naturen? Och hur mycket är nedärvda preferenser för i vilken miljö kroppen kan släppa på beredskapsläget och slå sig ner och läka sår och vila trötta nervceller? Eller tänk om det ändå handlar om det som det känns som; en guds existens i sin skapelse!
Nu är jag alltså där i alla fall. Jag har börjat predika. Uttolka. Trots att jag kan tänka att den gud jag stött på kanske mår allra bäst av att just få verka i det tysta, utan en massa snack. (I viss kontrast till en del andra uppblåsta, egotrippade blodsofferkrävande gudar i historien.) Så att vi 60% av befolkningen kan få dyrka henne i godan ro precis som vi vill.
Ja, mitt behov av att skriva detta är till stor del en egotripp - jag måste för att lösa upp knutar som har legat och hämmat mig i hela mitt liv, ända sen jag stod ordlös framför min mamma i köket när jag var femton. Fast jag vet ju att hon förstod ändå. Jag vet att också hon hörde till de drabbade, även om hon också sällan pratade om det.
Men det är också av oro. Jag kommer säkert att återkomma till det. Nån dag när jag är mer orolig än idag.
Idag funderar jag istället på om jag hör till de människor som är drabbade av "gudsgenen" - den gen som enligt några forskare vissa människor har och som gör att dessa lättare uppfattar religiösa dimensioner av verkligheten? Kanske ungefär som nån sorts färgblindhet - fast tvärtom. Men visst, som med så många andra lite udda gener, beror det till syvende och sist på omgivningen om dessa är positiva eller negativa för den som har dom.
Färgblindhetsparallellen är intressant. Det finns nämligen människor som har extra färgseende - som alltså kan uppfatta ytterligare en färgdimension i omvärlden som vi andra inte kan se. Och så finns det ju såna som jag, som missar lite av en av färgdimensionerna de flesta ser. Själv känner jag inte att jag lider ett skvatt av det när det gäller upplevelse av omvärlden. Jag har nämligen aldrig sett någon annan verklighet. Men vem vet - kanske skulle jag känna mig lika frälst, som där på leråkern, om jag plötsligt fick fullt rödseende? Jag tror inte det. Men kanske om jag aldrig hört musik tidigare och plötsligt fått höra Fools Overture av Supertramp i stereolurar. Det gjorde jag bara några dagar efter de där viporna tror jag. Jag tror att gudsgenen slog till lite då också. I en läderfåtölj hemma i vardagsrummet! Fast jag undrar om inte genen - liksom jag - lade märke till en stare som satt och sjöng i rönnen utanför fönstret samtidigt.

Välkommen till min blogg!

Skrivet 19 april 2009:

Vem är jag?Min gamle vän, geopoet och skogsteatermedskapare Per Westman kallade sig på sin Facebooksida för en "religiös ateist". Kanske är det detta jag också är. Fast jag skulle lika gärna kunna kalla mig en "icke-religiös Guds-upplevare" eller "egensinnig naturdyrkare". Är det där bara ett tidstypiskt sätt att försöka markera sin absoluta egenart - att just jag minsann inte går att placera in i nån kategori och är bara helt speciell. Nej, jag tror inte det - och det är en av bakgrunderna till att jag börjar skriva denna blogg. Efter att ha läst lite om svenska folket syn på livsåskådningsfrågor (t.ex. i Bråkenhielm m.fl. Världsbild och mening, Nya Doxa 2001), tror jag snarare att jag i mina religiösa irrtankar är ganska lik en majoritet av befolkningen i det här landet. Men olik de flesta som pratar eller skriver offentligt om Gud! Utifrån enkätsvaren i Bråkenhjelms bok kan man säga att cirka 20% av svenskarna kan räknas som bekännande kristna eller muslimer, medan 60-65% har ett mer eller mindre religiöst förhållande till naturen. Som jag. Såna som vi brukar också kallas "privatreligiösa". Och i detta ligger en av mina största frågor - en fråga som jag brottats med hela mitt liv, och som jag kanske främst borde rikta till min psykolog - eller till nästa religionsinstiftare?; Hur ska jag hantera min längtan att dela erfarenheter som kanske inte går att dela? Nu testar jag bloggmetoden. Få se vart den för mig?

P.S Jag heter Calle Bergil och är kajakinnehavare, tvåbarnspappa, gammal fältbiolog, tågpendlare, flintskallig, gift, radhusägare, byalagsordförande, 1:a tenor, färgblind och rätt lycklig för ögonblicket.

Välkommen till min nya bloggadress!

Jag lägger nu över mina gamla blogginlägg från min förra bloggadress, innan jag bloggar vidare här ovan!