Om folkmord på regnskogsinvånare - på bio och i verkligheten

(skrivet den 20/12 -09)

I nästan 30 år höll jag känslorna på avstånd. Igår kväll kom de tillbaka - burna genom biomörkret av senaste Hollywoodäventyret Avatar - filmen om det långvuxna blå naturfolket på regnskogsplaneten Pandora, som utsätts för människosläktets imperialism. Jag satt där i biofåtöljen och grät i skydd av mörker och 3D-glasögon, men ändå för säkerhets skull på de rätta ställena, så att ingen skulle förstå att jag egentligen grät för ett annat folk, på en annan planet och för en annan huvudrollsinnehavare - en som valde att hoppa av när det precis skulle börja.
Så kommer jag hem, får barnen i säng och börjar gräva i de gamla mapparna, breven och anteckningsböckerna. Högar med myndighetsrapporter och turistbroschyrer. En liten pamflett “Note on Tree Plantation and Social Forestry” från öarnas skogsmyndighet. Ett foto på mig själv och en skogsvårdare vid ett nyfällt jätteträd intill skogshuggarbyn. Taget av den beväpnade vakten som följde oss varje steg. “This is in the midst of Jarawaland, you know.“ Tidningsklippen om det stora vägbygget, som nu skulle återupptas rakt genom regnskogen, trots skogsfolkets attacker med - just det - pilar och spjut mot schaktmaskiner och traktorer. Och så får jag syn på det där som jag vet finns där i högarna, men som jag helst vill slippa se; det gulnade numret av “The Light of Andamans” från 24 maj 1982 med artikeln “A foreigner´s views: Officers Seeking Favour Described As Blot On Andamans”. “Mr Kale Bergil a Swedish National came to the islands as a tourist…” Det var där jag i vredesmod namngav och angrep lokala myndighetspersoner för allt från korruption till förtäckta folkmordsplaner, trots att de kanske var mer eller mindre oskyldiga.
Lite längre ner i högarna hittar jag det där vykortet som fanns på min näthinna; bilden av det unga leende paret ifrån den första gruppen jarawas som efter något årtionde med utlagda glaspärlor, knivar och vackra tyger just slutit fred med kolonisatörerna. Frånsett att de är korta och svarta istället för långa och blå, kunde bilden ha funkat som filmaffisch. Deras öde skulle i alla fall ha lämpat sig väl som underlag till ett manus i ännu en civilisationskritisk sagofilm - från vårt eget klot, med nutida storföretag inblandade. Beläggen för den där inblandningen hann jag aldrig få innan jag visades ut från öarna den där majdagen för nästan 30 år sen. Men jag var fast besluten att gräva fram bevisen och sedan skrika ut dem så att världen skulle förstå. Istället åkte jag hem och sorterade papper, tänkte börja “från början”, skriva den där stora boken, och fick skrivkramp.
Idag lever Jarawafolket kvar i sin regnskog, men utrotningskriget pågår, bara lite mer sofistikerat än pangpangslutet i filmen. Folket lever numera granne med den stora vägen, med tillhörande illegala nyodlingar som sakta växer till och permanentas allt mer. Då och då kommer turistbussar på vägen på “pygmésafari“. Och pygméerna väljer allt oftare att visa upp sig. Insamlad honung byts mot kexpaket. Eller också tar man bara för sig av det synbara överflödet av mat och saker som tycks finnas kring nybyggare och turister. Två svåra utbrott av mässlingen har redan drabbat Jarawas på senare år. Mässlingen var en av de sjukdomar som bidrog till att snabbt utrota 13 av de ursprungligen 14 stammarna på huvudöarna under slutet av 1800-talet. Nu är “bestraffningsexpeditionerna” utbytta mot turistströmmar. Inte minst från den nyanlagda strandhotellanläggning som just fått klartecken att fortsätta alldeles intill gränsen för Jarawas territorium. De har klarat både krig och försoningsförsök i flera hundra år. De visste hur de skulle överleva tsunamivågen för några år sen. Kanske blir det nu istället svininfluensan som “gets the work done“ den här gången? Skogsindustrin är redan på plats på öarna och har förvandlat stora delar av grannfolkens land till “badlands” eller oljepalmplantager.
Nej, kolonialkriget är inte över. Den här gången kommer det dock inte att vinnas av varken en omvänd och förälskad marinkårssoldat eller av en under decennier försoven nyfiken turist. Men kanske kan internationell opinion spela en roll! Sök på “Jarawa” på nätet och du hittar både den internationella urbefolkningsorganisationen Survival International och Andamanöarnas lokala miljöorganisation. Båda kämpar för detta folks rätt till överlevnad i sin egen skog och på sina egna stränder.
Gå och se filmen! Kom sen ut ur biomörkret, torka tårarna och ta en titt på den verklighet som försörjer oss med palmolja och andra nyttigheter!
Survival International hittar du på http://www.survivalinternational.org/
Se artikel och bilder i brittiska nätupplagan av The Telegraph:
www.telegraph.co.uk/news/picturegalleries/worldnews/5454530/The-Jarawa-tribe-face-new-threat.html