Det blev ingen meditationspaddling i går morse. Istället blev det en våldsam kamp mot tiden och motvinden över vikarna. Fullkomligt utpumpad slängde jag undan kajaken i hasseln och klev upp på perrongen precis när tåget rullade in. Ändå gled tankarna i min pulsdunkande skalle in på frågan jag fick av en kompis härom veckan:
- Vad är det för Gud du tror på egentligen?
Jag har skrivit ett halvfärdigt inlägg som svar, men det kanske aldrig blir färdigt. Trots att denna blogg är tänkt att få utgöras av halvfärdiga tankar. Så det kanske kommer. Men jag kom att tveka inför värdet av teologiska teoritankar. Min Gud kanske beskrivs bättre av fågelboken, som jag tror jag skrev nån gång.
Men...
Jag vågar hävda att Naturen är vår största religion, vår viktigaste själasörjare och tröstare och tillhandahållare av en meningskapande världsbild. För mig fungerar den definitivt så. Jag känner och har nog alltid känt en sorts maning att predika denna religion. Men kanske gör den sig bäst utan uttolkare. Jag är osäker på detta. Kanske är det just i sin egenskap av fullständig ordlöshet och kravlöshet naturen bäst fyller dessa viktiga funktioner.
Men samtidigt; Vi lever enligt globala värderingsmätningar inte bara i världens mest sekulariserade land utan också det mest individualistiska. Det verkar också som att den globala trenden är på väg i vår riktning. Den ord- och kravlösa privatreligiositeten passar in i det mönstret. Frågan är bara om vi klarar den ensamheten. Rockkonserter och fotbollsmatcher i all ära, men kanske räcker de inte för att fylla våra behov av det som jag faktiskt känt mer i bekännelseorganisationer som missionskyrkan eller fältbiologerna än själv i naturen, nämligen gemenskap och tillhörighet. Dessa känslor må vara hur farligt dubbelsidiga som helst, och i detta land och i denna tid är de närmast att betrakta som svordomar. Men jag tror inte vi kommer ifrån dem. Det kanske är där orden kommer in. Som viktiga. Känsliga. Och farliga.
Men samtidigt; Vi lever enligt globala värderingsmätningar inte bara i världens mest sekulariserade land utan också det mest individualistiska. Det verkar också som att den globala trenden är på väg i vår riktning. Den ord- och kravlösa privatreligiositeten passar in i det mönstret. Frågan är bara om vi klarar den ensamheten. Rockkonserter och fotbollsmatcher i all ära, men kanske räcker de inte för att fylla våra behov av det som jag faktiskt känt mer i bekännelseorganisationer som missionskyrkan eller fältbiologerna än själv i naturen, nämligen gemenskap och tillhörighet. Dessa känslor må vara hur farligt dubbelsidiga som helst, och i detta land och i denna tid är de närmast att betrakta som svordomar. Men jag tror inte vi kommer ifrån dem. Det kanske är där orden kommer in. Som viktiga. Känsliga. Och farliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar