I gårkväll paddlade jag hem i månglitter över hela sjön och i morse kände jag mig tvungen att solhälsa månen när jag steg upp. När jag kom ner till sjön fanns morgondimmorna där som jag hoppades över en blank sjö. Ändå var allt redan förstört. Den svaga vind som fanns låg tydligen på från vägsidan, för hela sjön var redan inbäddad i morgonrusningens trafikbrus.
På morgonen handlade mina tankar om ifall jag var på väg tillbaka i mina tankars cirkelgång till den där frågan från den närvarodrabbade 15-åringen på den vårmornade leråkern; -Tänk om det är så här det är meningen att vi ska känna i livet? (Se mina första blogg-inlägg) När jag kommit ner till sjön hamnade jag nu istället rakt in i den andra ändan av samma fråga: Ska vi nånsin kunna hejda vanvettsbullrets hjärnhinnemaskar från att äta sig in i den mjukaste delen av våra medvetanden?
Jag paddlar på i vredesmod, men när jag rundar Hansalandudden och glider in i Norsesundsviken avtar plötsligt bullret och för varje paddeltag jagas - utan att jag först noterar det - maskkräken på flykten och ploppar ner i sjön med dropparna från paddeln.
När jag sen sitter en stund på bryggan vid stationen för att titta på smålöjorna - Är det löjor, Johan? - som hoppar som tokiga kring bubbelstråket efter min färd över viken, är jag plötsligt på väg att missa tåget!
Hur lättstyrda är inte våra sinnen?
Hur synd om mig är det - egentligen?
Icke desto mindre; Denna morgon - liksom de flesta - är denna sjö till 90% allvarligt bullerförorenad. Det är synd. Just synd. Jävligt synd.
Vad arg du är jämn på dina inlägg...frun. Det är inte synd om dig.
SvaraRaderaInte så värst synd om dig. Mer synd om alla som sitter i sina bilar och inte kan paddla på sjön. Fast om de gjorde det skulle det kanske inte vara så fridfullt på just den sjön.
SvaraRaderaLycka till i garaget ikväll!