En av dagens många våldsamma skurar har just lämnat plats åt en glipa sol. I flädern utanför fönstret sitter en blöt ärtsångare på en solbelyst kvist och ruskar på sig för att så snabbt som möjligt bli torr och återfå värmen i kroppen. Att bli blöt och kall är inte bra. Det gäller att hinna runt och få i sig tillräckligt med bladlöss och fjädermyggor för att klara flytt till Afrika snart. De flesta av hennes syskon och tusen och åter tusen andra småfåglar kommer snart att duka under under denna flyttning för att det regnat för mycket och de bränt för mycket fettreserver på att huttra och fått för lite tid på sig att fara runt och äta insekter.
Nej naturen är inte bara full av livslust som hos spelflygande ormvråkar under höga moln. Naturen är minst lika full av lidande. Ärtsångaren led sig säkert igenom de huttrande kalla regnskurarna nyss precis som hundratusentals varelser med henne. Just för att de hotar hennes liv är hon säkerligen programmerad att hata dem som pesten. Lida och huttra. Precis som vi.
Men ingen varelse har lyckats skydda sig från de kalla regnen som vi. Ingen drabbas så lite av trauman och ond bråd död som vi. Ändå pratar vi om det tänker på det läser och ser filmer om det skapar religioner kring det. Ständigt. Och kurar i våra stora byggnader.
Ingen varelse blir så lite drabbad av regn och kyla som vi.
Men vart tog lusten att flyga till Afrika vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar