Om lidande och lust hos en blöt ärtsångare

En av dagens många våldsamma skurar har just lämnat plats åt en glipa sol. I flädern utanför fönstret sitter en blöt ärtsångare på en solbelyst kvist och ruskar på sig för att så snabbt som möjligt bli torr och återfå värmen i kroppen. Att bli blöt och kall är inte bra. Det gäller att hinna runt och få i sig tillräckligt med bladlöss och fjädermyggor för att klara flytt till Afrika snart. De flesta av hennes syskon och tusen och åter tusen andra småfåglar kommer snart att duka under under denna flyttning för att det regnat för mycket och de bränt för mycket fettreserver på att huttra och fått för lite tid på sig att fara runt och äta insekter.

Nej naturen är inte bara full av livslust som hos spelflygande ormvråkar under höga moln. Naturen är minst lika full av lidande. Ärtsångaren led sig säkert igenom de huttrande kalla regnskurarna nyss precis som hundratusentals varelser med henne. Just för att de hotar hennes liv är hon säkerligen programmerad att hata dem som pesten. Lida och huttra. Precis som vi.
Men ingen varelse har lyckats skydda sig från de kalla regnen som vi. Ingen drabbas så lite av trauman och ond bråd död som vi. Ändå pratar vi om det tänker på det läser och ser filmer om det skapar religioner kring det. Ständigt. Och kurar i våra stora byggnader.
Ingen varelse blir så lite drabbad av regn och kyla som vi.
Men vart tog lusten att flyga till Afrika vägen?

Jag står på altanen och snickrar på ett ved-tak när jag plötsligt hör dem jama "från en obestämd plats i rummet", som den gamla stereoradioteströsten brukade säga. Men jag vet ungefär var jag ska spana, och där är de; som små prickar i skyn syns våra tre ormvråkar kretsande högt, högt däruppe. Ivrigt jamande och då och då med små utfall mot varandra skruvar de sig högre och högre. De har uppenbarligen hittat en perfekt häftigt stigande varmluftbubbla, kanske nyss genererad av de solheta taken och gatorna i Ingared? En av de vuxna får till och med för sig att börja spelflyga i höga bågar och branta dykningar, fast det är långt förbi spelflyktstider. Utsikten däruppifrån måste vara sanslös, liksom känslan att lyftas av själva luften och kunna leka sig fram igenom den. Gör de allt detta för att spana byte eller markera revirets gränser eller något annat nyttigt? Knappast. Det finns sannolikt bara ett svar på vad som driver dem; Lust! Lust att flyga, lust att leka, lust att pröva sina förmågor och lust att njuta av utsikten. Sen finns det kanske bieffekter som att de får träna sig inför flyttningen, kan spana in nya jaktmarker eller får testa sin partners förmågor. Men deras känslor, som de också fyller mig med, är alldeles säkert lust och skönhet. Om de dessutom kan känna tacksamhet och sanslös förundran inför den som skapat dem och hela myllret under dem med dessa förmågor, det vet jag däremot inte. Men jag kan.