Regn i morse.

Ursäkta mina blasfemiska teser om skönhet i förra inlägget. Jag har en dragning åt blasfemier - vet inte om det är att jag av "politiskt korrekta" skäl vill motverka min egen känslosamhet.

Jag minns när jag som tonåring hemma i köket, fullständigt uppfylld av en förälskelse, tänkte att "den dag man kan vetenskapligt förklara kärleken, den dagen ska jag hoppa av denna världen".

Sen dess har jag funnit mig oupphörligt granskande, grunnande, försökande förstå. Både kärleken och skönheten och gud och allt annat som jag själv finner heligt. Och funnit att det mesta blir faktiskt ännu vackrare under lupp. Jag tror att gud mår bäst av en hård naturvetenskaplig granskning!

Regn är vackert på sjön - gudomligt vackert.